Vi har bett elever från olika program på Gislaveds gymnasium att skriva ned sina reaktioner kring flyktingkatastrofen. Här är några av bidragen, fler kommer...
Jag ber om ursäkt
Kära flyktingar som varken känner er välkomna eller trygga, jag
ber om ursäkt för vart vår värld har kommit till. Jag ber om ursäkt för att
Europa, där jag bor, inte välkomnar er med öppna armar utan istället väljer att
hålla armarna i kors och titta bort.
Att barn inte ska få tillgång till en ljus framtid krossar
mitt hjärta i tusen små små bitar. Det gör ont. Det gör ont att veta att dessa
barn inte har det jag har. Trygghet. Att hela tiden behöva vara orolig och
undra, när tar eländet slut? Jag har flera gånger ställt mig själv frågan varför?
Varför lever vi i en så orättvis värld? Varför har dessa små oskyldiga
flyktingar till barn inte det lika bra som jag har det? Jag skäms. Jag skäms
för att jag har allt och lite till men att de knappt har mat på borden. Eller
nej, de har inga bord, de har ju inga hem. Ingenstans där de kan sätta sig
bekvämt ner, luta sig bakåt och slänga upp fötterna på bordet.
Jag ber om ursäkt för att det finns så korkade och egoistiska
människor på vår fina, oskyldiga planet. Min dörr står alltid öppen men väljer
jag att välkomna en flykting in till mitt hem av goda skäl begår jag ett brott.
Räcker jag min hand väljer staten att skära av den. Jag får inte erbjuda min
hjälp för att det är olagligt. Allt flyktingar får se är våra envisa ryggar
istället för en mjuk, fin hjälpande hand som visar medkänsla och trygghet. Så
när tar detta stopp? När ska Sverige som ett exempel, få nog av detta och göra
mer? Visst, Sverige tar emot 10 000 flyktingar varje år, men räcker det? Tror
vi att vi gör en stor skillnad bara för att vårt land tar in 10 000 människor
som behöver vår hjälp när det fortfarande finns flera miljoner flyktingar i nöd
runt om i världen. Hjälper vi verkligen till?
Jag blir förbannad. Allt som står på media handlar om
flyktingkatastrofen och det är lysande att människor äntligen reagerar. Men ska
verkligen ett barn behöva dö för att väcka människors uppmärksamhet? Det är på
tiden att människor vaknar upp och gör något åt katastrofen men detta har
pågått länge så varför väljer man att just NU ställa upp. Jag har sett folk på
facebook kommentera och diskutera en hel del kring detta och har fått se en
massa onödiga och rent själviska kommentarer
där man har skrivit att det inte är ens ansvar överhuvudtaget. Men vems
ansvar är det då? Om alla tänker på så sätt kommer vi inte komma fram
någonstans utan vi kommer istället att röra oss bakåt istället för att röra oss
framåt och göra framsteg. Detta handlar om liv och död, detta är på
fullständigt allvar. VAKNA. De behöver hjälp, de kommer inte till Sverige för
att sno jobb, bostäder eller utbildning överhuvudtaget, de vill ha trygghet. Om
de hade kunnat bo kvar i sina hemländer hade de ju självklart gjort det, men
det är beroende på alla dessa krig som vi tydligen inte kan göra något åt som
dessa oskyldiga människor söker vår hjälp. Ingen kan göra allt men alla kan
göra något, det stämmer in helt. En god liten gärning kan göra en så stor
skillnad men det är ingen som tänker på det. En sådan här stor katastrof tar
tid att stabilisera och det krävs att alla ställer sig upp och hjälper till.
Jag kan själv relatera till dessa flyktingar. Både min mamma
och pappa är flyktingar. De kom till Sverige år 1992 för att de ville skapa en
ljus framtid till sina barn. De ville ha fler möjligheter som de kunde välja
mellan och växa upp fina små barn i ett tryggt samhälle där inget ont ska
behöva hända dem. Jag är så tacksam för att de valde att inte tänka på sig
själva utan gjorde detta för oss. Ingen flykting kommer till Sverige av onda
skäl. Alla förtjänar att uppleva ett gott liv. Jag har haft en så otroligt fin
uppväxt och har även tillgång till gratis utbildning vilket är mer än vad man
kan begära. Jag önskar alla flyktingar det bästa. Jag önskar att denna
katastrofen tar slut snart. Hur många fler barn eller flyktingar överhuvudtaget
ska behöva dö för att en förändring ska ske snarast? Jag finner detta lite
komiskt om jag ska vara ärlig. Att man inte har tagit tag i flyktingkatastrofen
innan och att man NU ser detta som ett problem. I slutändan så är det ingen som
har mer makt än någon annan för när det kommer till sådana här situationer ser man klart och tydligt att
vi alla är lika maktlösa men att tillsammans kan vi göra en förändring.
Så kära flyktingar, jag ber om ursäkt för att ni ska behöva
vänta så länge på er hjälp. Att ni inte kan göra så mycket åt era sjuka barn är
hemskt. Ingen ska behöva genomlida sådan smärta. Ingen. Jag förväntar mig inte
att ni ska förlåta dagens elände för det tror jag inte går, men jag hoppas att
ni lyckas ta er genom detta på bästa möjliga sätt och kan i framtiden känna er
trygga. Jag ber om ursäkt för att vår värld är så egoistisk och allt man tänker
på är sig själva. Jag ber helt enkelt om ursäkt för att jag själv inte kan göra
så mycket mer åt saken men jag försöker. Jag försöker att göra mitt bästa. Jag
hoppas att Sverige någon dag kan öppna upp sina korsade armar, titta er i
ögonen och välkomna er med varma hjärtan.
Raseme, ESD14
------------------------------------------------------
Till Aylan
Det som hände dig borde aldrig ha hänt, det ska inte hända någon. Men
tyvärr hade du oturen och får inte vara med oss idag. Du var bara 3 år och det
är alldeles för tidigt att lämna oss nu. Jag hoppas att du hade roliga och bra
stunder med det korta livet du fick. Det är orättvist, du skulle också få
springa runt i solen och känna dig trygg med din familj, bygga sandslott och
lära dig cykla. Precis som våra barn får göra.
Jag hoppas att du har det bra nu,var du än är och att du inte är ensam.
Men nu är lidandet över och du kan slappna av. Förhoppningsvis kan vi stoppa
detta från att hända andra barn, men tyvärr var vi inte snabba nog för att
rädda dig. Om vi bara hade tagit hand om detta och fler länder var villiga att
släppa in er så hade du kanske fortfarande varit vid liv med oss idag. Din pappa gjorde allt han kunde men vuxna
misslyckas också ibland. Jag är säker på att han älskade dig mer än allt annat.
Vila i frid Aylan, hoppas att du äntligen känner dig trygg.
------------------------------------------------
--------------------------------
Efter att ha
läst brevet om Aylan så blev jag arg både för att folk ska behöva fly från sitt
hemland och för att vi andra som inte
har startat problemen i Syrien får skulden för det som har hänt. Det är inte vi
som har startat problemen i Syrien och vi försöker att hjälpa så gott det går
men ändå får vi skulden när det inte är folk som klarar sig igenom krigen. Om det är någon vi ska skylla på är
det dom som startade problemen och dom som gör att folk måste fly från sitt
land!
Jag tycker
även det är hemskt när media tar bilder på barnen som ligger döda vid
strandkanten. Det är sjukt att ta bild på folk som lider när man istället borde
hjälpa till på platsen. Folket som är drabbade mår inte bättre för att du tar
bilder på dom och publicerar i media.
Hela detta är
en hemsk händelse men om vi ska kunna hjälpa så måste vi sluta skylla på
varandra för det är inte vårt problem att det har hänt och vi kommer inte kunna
hjälpa på ett bra sätt om vi ska skylla på varandra för det kommer gör folk
arga och få dom att inte vilja hjälpa till överhuvudtaget.
----------------------------------------------
Hej Europa, Hej Sverige. Tv :n är på och idol är i full gång,
snart börjar Paradise hotel. Du rullar facebook i reklampausen där ser du. En
liten kille liggandes på en strand, död. Du ryser till lite och fortsätter
bläddra, ''synd men vafan ska jag göra?'' tänker du för dig själv.
Nästa dag sitter du på bussen och du ser några nya på bussen.
Antagligen flyktingar, antagligen människor som precis kommit från ett hemskt
krig och placerats i Sverige. I hoppet om att komma till säker mark, i hoppet
om ett säkrare liv. I hoppet om att inte vakna upp med frågan ''överlever jag
denna dagen?'' I hoppet om att överleva, ingen kommer för att leva drömmen i
Sverige. Människor kommer för att överleva.
Helt förvirrade, rädda
står dem vid ingången av bussen men försöker med hela hjärtat och hela kroppen
att bete sig. Att få busskortet att fungera, men inte fan gör jag något annat
än att kolla lite snett. Och tänker för mig själv ''dessa invandrare, fan det
börjar ju bli för många''?
Utan att känna någon solidaritet alls, utan att sätta sig in
i någon annan människas situation. Att kanske tänka ''hur j**la kul är det
egentligen?'' att lämna allt man har, och alla man känner. För att fly till ett
land där man kommer bli nedvärderad, dag ut och dag in. Men vi har ingen tid
för detta, vi har ingen tid för att låta våra medmänniskor ha det såhär. Inte
tid för att låta situationen vara som den är för att VI, påstår att vi inte har
plats. Att det minsann är FULLT i Sverige. Att vi minsann inte har resurser för
människor. Det är dags att sluta tänka så som vi alltid har tänkt, det är dags
att lämna alla rasistiska åsikter åt sidan. Hur hade vi tänkt om detta var
moder Norge som drunknande, vita barn som drunknade. Vi måste vara redo nu, vi
måste ta ansvar och ge dessa människor det bästa möjliga. Det är dags att skapa
resurser, för resurser finns. Det är dags för Europa och Sverige att vakna, vi
måste förstå vad det är som händer. Hur många människor det är som dör, vi
måste bryta barriärer. Och börja tänka som om vi alla är ett, för vi är alla
samma. Vi är alla människor på denna jord, och VI måste inse det. Börja utgå
ifrån att vi alla är människor och att det handlar om att rädda liv. Det
handlar inte om att få död på Jimmie Åkessons fobi för ett mångkulturellt
Sverige. Det handlar inte om att hålla debatter med SD och förklara att vi(läs
SD) måste sluta vara rasister. Det är
allas ansvar, ansvar att inte sprida rasistisk propaganda i tider som denna.
Att förstå att pengar inte kommer före LIV.
VI måste agera NU,
för våra medmänniskor, för våra bröder och våra systrar i Syrien, för vi är
alla ett.
--------------------------------------
Vattnet är
kallt, stort, svart, djupt, skrämmande och livsfarligt. Du sitter mitt på detta
kalla, stora, svarta, djupa, skrämmande och livsfarliga vattnet med de finaste
du har. Dina barn. Din kärlek till dem är större än vad någon någonsin kommer
kunna förstå. De gråter. Gråten blandas med det fullständigt livrädda och mest
förkrossade skrik du någonsin hört. Det enda du kan göra är att hålla om dem
hårt, hårt. Du blundar och ber att allt bara ska vara den värsta mardröm du
någonsin drömt. Men det är ingen mardröm.
När du
återigen öppnar ögonen ser du alla hjälplösa blickar som tillhör alla hundra
människor som delar samma flyktväg som du. Blickarna är tomma, tomma av hopp
och liv. Bönerna som lämnar människornas munnar flyr iväg med den starka vinden
och glöms bort. Hoppet försvinner mer och mer ju längre tiden går. Vattnet är
för kallt, svart, djupt, skrämmande och för livsfarligt.
----------------------------------
Pappans tankar:
Jag är rädd. Hela tiden. Jag oroar mig över om vi kommer att
komma till ett säkert land och hur de kommer sluta för mig och min familj. Jag
gör allt för att inte visa det för mina två pojkar. De kommer till mig flera
gånger om dagen och frågar mig vad det är som händer och vart vi är på väg.
Mina förhoppningar är mörka men jag försöker ändå att tänka
positivt för min familjs skull. Förhoppningarna om att vi kommer i land.
När vi skulle gå på flyktingbåten för 1 dag sedan så var vi
lyckliga över tanken att få komma till säkerhet men inte nu längre. Ute på
havet har de varit storm och båten har nästan vält flera gånger.
Vi har inte haft mycket mat och nästan inget att dricka, jag
och min fru har hoppat över mat och dricka många gånger för att låta barnen få
mat först.
Idag har de varit en jobbig dag för mig. Idag när vi var ute
på havet, kapsejsade våran båt. De kom in stora mängder av vatten och jag
kämpade för att rädda mina barn och min fru.
Havets strömmar var väldigt starka och till slut slets Aylans
lilla hand ur min och jag såg hur han hamnade under vattnet. Även fall han inte
kan simma såg jag hans lilla huvud komma över ytan då och då. Jag gjorde allt
jag kunde men de var försent.
Min fru och mitt andra barn försvann med havet. Jag är
förstörd.
Jag är ledsen, förbannad, förstörd och arg på mig själv. Att
jag ens tog med mig min familj ut på denna båten och utsatte dem för fara.
Jag är arg över att detta händer idag, 2015 och jag och mina
släktingar och vänner måste fly från våra hemländer för att rädda oss. Att vi
behöver sätta oss på en båt som kan riskera våra liv för att vi tror att vi ska
komma till säkerhet.
Jag är förstörd för att jag var tvungen att se min familj
glida ur min famn ut i de stora havet när jag vet att de inte kan simma.
Jag är ledsen för att jag vet att detta inte kommer vara den
sista gången detta händer. Detta kommer förmodligen hända igen, de hänger på
omvärlden. Om fler länder öppnar sig och tar emot fler människor kanske de
minskar.
Jag hoppas att de som vill fly inte väljer att fly med
flyktingbåtarna.
Jag hoppas att detta är över snart och att människor inte
behöver fly något mer.
Vila i frid Aylan.
-------------------------------
Vad hände?
Pappa, vad hände med din skapelse?
Hur kan du låta dina barn göra såhär mot varandra? Hur kan du låta dina barn
kriga så att andra behöver fly? Du säger att du har en plan med allas liv. Var
din plan för Aylan 3 år att han skulle sköljas upp dränkt av havet på en
strand? Var din plan för hans pappa att han skulle förlora alla han levde för?
Var din plan för Aylan att han skulle dö så att dina andra barn kunde öppna
sina ögon för världen? Krävdes ett helt liv för det? Räckte det ens?
Detta kunde inte vara din plan. Det
måste ha varit någon annan som sabbade din plan. Du ska vara god. Du ville inte
att Aylan skulle dö. Du vill inte att något av dina barn ska dö. Du vill att
alla dina barn ska leva och vara goda. Du är allsmäktig så varför hjälper du
oss inte? Hjälp oss rädda världen, för just nu känns det som att någon hjälper
oss att förstöra den istället.
--------------------------------
Aylan
Att
se dig där,
där
på en strand,
med
ett hjärta isär,
tyder
på mod,
mod
som fick dig att ta ett kliv,
in
till en värld,
där
ingen vet varken in eller ut,
att
se din kropp,
flyta
på land,
fick
oss att lämna tårar i hamn,
i
ditt sista andetag barn,
kommer
du alltid att vara vårt hjärtbarn,
ta
dina vingar och flyg högt,
ta
ditt sista andetag,
och
blås ut
Aylan
Katarina
----------------------------
Min reaktion om flyktingkatastrofen.
OBS! Denna text är
skriven ur en ganska ovetande persons perspektiv.
Att åka utomlands känns som en rätt skön grej att göra.
Solen, det varma vattnet, luften och den annorlunda kulturen, visst låter det
som ett äventyr du hade velat uppleva just nu? Kanske inte om du får samma öde
som 3-åriga Aylan från Syrien. Aylan, hans bror och hans föräldrar var på flykt
från allt krig i Syrien och när de nästan var framme i Turkiet och hade cirka
500 meter kvar så välter båten och alla i hans familj utom hans pappa drunknar.
Bilderna på Aylans kropp som ligger uppspolad på stranden har spridit sig
väldigt snabbt överallt i världen. Detta har väckt många starka tankar hos
personer runt om i världen och det är många som skriver om händelsen på
internet. Jag själv fick detta som en uppgift i skolan att på något sätt
''reagera'' till denna extremt hemska händelse. Jag hade ingen aning om vad jag
skulle skriva för att jag som inte är så insatt i nyheter visste inte så mycket
om just denna händelse. Visst det skulle vara lätt att googla fram någon
artikel på någon hemsida och skriva någon sorglig liten text utan att
egentligen mena ett enda ord, men det låter faktiskt inte så värst lockande
utan jag tänkte att jag skriver något utifrån det jag vet och så får vi se vad
resultatet blir.
Jag har som sagt inte varit så insatt i detta ämnet men en sak
som jag kan fråga mig själv lite är varför väcker just ett barn uppmärksamhet?
Det är ju inte så att detta är något nytt som aldrig hänt innan. Missförstå mig
inte, jag tycker att det är jättesorgligt det som hände men jag blir lite
upprörd att just han får folk att inse hur hemskt flyktingarna faktiskt har
det. Efter detta så ser man olika insamlingar och olika organisationer som vill
skänka pengar till flyktingarna, och man försöker hitta en lösning på vart de
ska ta vägen för just nu är det jätte viktigt att de får komma till en säker
plats där de kan bo tills det har blivit bättre i deras land så att de antingen
kan åka hem eller om de kanske till och med kan bosätta sig dit de har kommit.
Det känns som att förr var det inte lika viktigt att ge flyktingarna ett hem,
då kunde de bo på gatan någonstans i världen.
Jag har aldrig varit så insatt i detta ämnet, jag har alltid
tyckt att det har varit hemskt att de har haft det såpass dåligt att de har varit
tvungna att fly men jag har nästan aldrig hört/sett något om hur man kan hjälp
till. Men nu när ett av alla barn som har dött har blivit fotad och publicerad
på internet så svämmar internet över av insamlingar dit du kan skänka pengar.
Jag hoppas att detta blir ''utrett'' nu och att vi tar tag i
detta och ser till att lösa det istället för att strunta i det och låta det bli
värre.
-----------------------------------
Insändare om
Aylan.
En
liten treåring har drunknat när han och hans familj var på väg för att fly från
kriget i Syrien. Aylans, som pojken hette, kropp flöt i land i Bodrum, Turkiet.
Man har tagit bilder på det fruktansvärda och publicerat i världen för att
väcka känslor.
Mina
känslor är att det är hemskt att titta på en sådan bild, där ett litet barn
ligger livlöst. Jag tänker att ett sådant litet barn inte ska behöva dö. Han är
inte skyldig till något och han fick oturen att födas i ett land där det är
krig.
Hans
liv har knappast inte börjat och det ska inte behöva ta slut så fort. Med tanke
på att Aylan är en av många barn som dör i länder där det är krig, blir det
ännu mer sorligare.
Jag
tycker att när världen får se sådana bilder som bilden på Aylan, borde man
tänka efter och sluta med alla krig. Man borde tänka att barnen drabbas, barn
som inte är skyldiga till något.
Bilder
på drabbade barn får mig att tänka efter hur hemskt det är. Min reaktion är att
världen är orättvis, att det finns barn som lever i trygghet och inte vet något
annat, medan det finns barn som lever i rädsla och som kanske inte ens får leva
länge av sitt liv. En av de barnen var just Aylan.
Anonym.
----------------------------
Jag kan inte föreställa mig
Jag kan inte föreställa mig hur rädd du måste ha känt dig
när din far släppte taget om dig och din lilla hand gled ifrån hans.
Hur rädd du måste ha känt dig när du skrek efter dina
föräldrar och din bror, men ingen svarade.
Hur rädd du måste ha känt dig när du förstod att du var
ensam i ett mörkt kallt hav, omringad av stora vågor som slungade runt din
lilla kropp med en sådan kraft som du omöjligt kunde besegra.
Hur rädd du måste ha känt dig när du envist försökte hosta
upp vattnet som letade sig ner i dina lungor, men som inte ville leta sig ut.
Hur rädd du måste ha känt dig när du insåg att din kropp
inte orkade mer och när du motvilligt slutade kämpa emot.
Hur rädd du måste ha känt dig när det mörka kalla havet sög
ut allt liv som fanns inom dig tills det bara fanns en livlös liten kropp kvar.
Jag kan inte föreställa mig hur ledsen din far måste ha känt
sig när han hittade din livlösa lilla kropp uppkastad på en strand av ett mörkt
kallt hav.
-------------------------
Kära Aylan
Du blev
tre
När du ej
världen fick se
Världen
full av hat och kärlek
Men vi,
världen, dig svek
Kära Aylan
Älskade
barn
Du ej fick
leva det liv du ville
Vår lilla
kille
Att du
hamnade på en strand
Bort från
ditt land
Att du, 3
år, måste fly
Gör mitt
hjärta tungt som bly
Du skulle
gå
Om du blev
trött, fanns det ben att få
Du skulle
leka och le
Upptäcka
världen och se
Kära Aylan
Älskade
barn
Din far
Dig minnen
har
Kära Aylan
Du finns
kvar
-------------------------------
Aylan
Vatten överallt.
Luft ge mig luft.
Koldioxid bubblor flytandes upp mot vattenytan.
Vattnen samlas i mina lungor.
Panik, skriker men ingen hör.
HJÄLP! NÅGON? HJÄLP MIG!
Ett ljus sken närmades, så klart och vackert. Det blev
starkare och starkare.
Lyftandes över vattenytan av en ängel kollade jag ner, ner på
vattnet där min kropp flöt viktlöst.
Varför? Var är min pappa? Varför? Men inga svar kom.
Var är du pappa?
Tunga ögon, sittandes på knäna och hållandes i en liten
kropp, min kropp i hans famn.
”MIN SON” Skrek han och kollade upp mot himmeln.
Förkrossad, ilska, tårar och kärlek.
En vindpust, som en viskning ”Jag älskar dig pappa” Fick mig
att rysa, tappa andan och le.
”Min son, min son”...
----------------------------------
Världen är upp och ner, prylar
älskas och personer utnyttjas när det ska vara tvärtom. Idag räknas pengar,
social status, och framgång mer än personers insidor. Barn kommer uppspolade på
stränder som flaskpost från olika länder. Ärligt talat, när är gränsen nådd?
När ska vi börja reagera? Aylan är bara ett utav de tusentals barn som förlorat
sitt liv på Medelhavet. Varje dag dör någons son, dotter, förälder, släkting
eller bästa vän på de båtarna. De kämpar varje dag för att få chansen att
överleva, något som många här tar för givet. Orden flytvästar, säkerhet och
omtanke existerar inte för människosmugglarna, det enda de bryr sig om är
antalet människor de får betalt för, ju fler desto bättre. Jag är så besviken
på världen just nu, mitt hopp är nästan ute. Världen är upp och ner och jag
önskar att folk kunde värdesätta godhet före pengar. Världen är upp och ner och jag är ledsen för
alla er som förlorar ert liv i kampen för ett bättre.
---------------------------
Aylan
Min första reaktion när jag såg bilden av tre åriga Aylan,
var att hur kan något så hemskt hända. Hur kan alla vi andra människor stå och
kolla när dessa människor flyr för sina liv, i hopp att få ett bättre liv. Hur
kan vi inte bry oss mer, vi vet hur hemskt de har det men ändå gör vi inget för
att hjälpa de. Tänk dig att lämna allt du äger, alla vänner och din familj bara
för att komma undan något så hemskt som ett krig, det är något vi aldrig skulle
kunna föreställa oss. Men hur kan vi sitta här i vårat välmående land och bara
se på när de fly för sina liv utan att göra något som kan hjälpa de att få det
bättre. Jag tycker att vi borde komma på ett bättre sätt för flyktingarna att
komma till Europa, ett sätt som är mycket säkrare och så borde vi se till att
de får stanna här och inte tvingas tillbaka till det land där de flydde ifrån,
hur hemskt är det att skicka tillbaka de till landet de offrade allt de hade
för att fly ifrån.
(Anonym)
----------------------
Flyktingkatastrofer
Flyktingkatastrofer är något som händer nästan varje dag,
något som egentligen inte borde få hända. Varför ska det vara så att människor
som bara vill ha ett bättre liv får ödet att dö? Det enda de försöker göra är
att fly från krig, vilket vilken människa som helst skulle göra, så varför ska
det vara så farligt att fly? Borde det inte finnas något vi människor i andra
länder kan göra för att hjälpa alla de flyktingar som flyr från sitt land för
att få det bättre?
Visst, nu är det så att det är väldigt många flyktingar som
är på väg ut ur sitt land, och det skulle inte vara hur enkelt som helst att få
alla att överleva, till exempel då de kastar sig på en båt som egentligen
rymmer tio personer men säkert har 20 passagerare, men i det fallet skulle vi
människor i andra länder kunna hjälpa till med att till exempel komma dit med
större båtar som rymmer fler passagerare och som är väldigt mycket säkrare att
åka på. För det är just den svåra resan genom Medelhavet som orsakar att många
dör ute på vattnet.
Att bidra med fler och säkrare båtar är bara en sak vi skulle
kunna förbättra och göra. Ingenting skulle vara enkelt eftersom man själva
skulle riskera att råka illa ut tack vare kriget, men är det inte värt det i
slutändan då fler människor kommer att dö om vi inte gör något åt det? Vi
skulle till exempel kunna åka dit och erbjuda hjälp, hjälp med att komma undan
från kriget och kanske till och med kunna hitta en plats i landet där de skulle
vara säkra.
Det finns så mycket vi skulle kunna göra, men trots det
sitter vi bara och kollar på när sådant här som fallet med Aylan händer. Det är
ganska sorgligt. Och istället för att göra något åt den ”flyktingkrisen” som
pågår just nu, låter vi alla de människor som flytt från krig ligga på gatorna
utan någonstans att bo eller ta vägen. Inte ens andra länder som har det bra är
villiga att ta emot dem. Så, vad skulle de göra i deras situation? Skulle inte
de också vilja ha hjälp om de hade flytt från ett krig? Det skulle jag utan
några tvivel tro, så varför inte bara börja behandla andra som man själv vill
bli behandlad och följa den gyllene regeln?
-------------------------------------
En bekväm västvärld som aldrig upplevt den misär som trycker
från andra sidan Medelhavet. Förmågan att se det som något annat än en
ekonomisk belastning.
Att i ett kapitalistiskt samhälle prioritera människoliv över
plånboken.
Att inse vad en organisation som EU skulle kunna göra för
situationen och den dysfunktionalitet och girighet denna uppvisar.
Att grunda det samarbete som skulle ge liv åt de resurser som
finns och som skulle kunna ha en stark inverkan på människors liv och möjlighet
att överleva.
Att rädda liv.
---------------------------------
Det måste ta slut, alla dessa människor på flykt som offrar
sina liv med dåliga odds till ett bättre liv. Nu senast var det Aylan, ett barn
som fick ett tragiskt slut på sitt liv när hon drunknade i medelhavet. För det
första ska dessa människor inte behöva fly, jag förstår varför men de ska inte
behövas. Vi måste därför hjälpa människorna som har det sämre än oss. Att få
alla dessa miljoner personer att massinvandra hjälper inte då vi inte kan ta
hand om dom. Vi måste hjälpa dessa personer på plats för att de ska kunna få
ett bättre liv, hjälpa de att bygga upp sina egna samhällen. jag vet inte
riktigt vad det är som stoppar oss från att störta diktaturerna och mörda alla
IS soldater. Jag är rädd att det kan ha och göra med FNs alla regler om människans
rättigheter vilket gör att vi måste störta diktaturerna med fred och ord, vi
ska också få IS soldaterna att ge upp för att vi säger att de ska. Alla fattiga
länder kanske inte har problem med diktaturer och terroristgrupper utan de
behöver bara kunskap. Utbildning till dessa personer borde kunna gå att anordna
om länder går ihop och väljer att satsa på det. Det är antagligen mycket mer
komplext än så, jag är inte jätte insatt i hur situationerna är i dessa länder
men detta är bilden jag fått.
------------------------------------
Varför ska en död
3-åring visa oss verkligheten?
Jag
är 17 år och vad jag än kollar på sociala medier så ser jag människor som far
illa. Jag är trött på att verkligheten runtomkring oss ska bestå av nyheter om
människor som dör för att de inte får hjälp i deras länder. Det är tyvärr inte
människornas fel att de måste fly, de vill såklart må bra som också vilken
annan människa helst vill göra. Det är inte deras fel att de föddes i fel land,
jag hade såklart också flytt till ett bättre liv om jag hade vart i deras skor.
Men nu räcker det!
Att
en 3-åring pojke ska bli symbolen för flyktingkatastrofen är fruktansvärt, att
en livlös kropp på en fin strand ska få oss att vakna om och om igen. En bild
som säger mer än 1000 tusen ord helt enkelt. Hur fel är inte det? Jag är ledsen
över att behöva se bilder på en pojke som ligger med huvudet ner i sanden, allt
jag tänker på är hur hans ansikte måste ha uttryckt en väldig rädsla där ute på
havet, tills hans livliga ögon stängdes för sista gången. Men det är inte bara hans
ögon som stängs en sista gång, det är inte bara barn som dör i dessa
flyktingkatastrofer. Det ska folk tänka på, en människas liv är lika värt
vilken ålder det än är. Men ändå värderar man olika, vilket jag har full
förståelse för i dessa sammanhang.
Jag
är 17 år och Aylan blev 3 år, jag var 14 år äldre än honom och behöver inte
riskera mitt liv för att få det bättre ställt på samma sätt. När jag var 3 år
så var jag rädd för tomten, en människa som ger gåvor för att belöna en om vart
snäll eller elak. Du var rädd för om din pappa skulle orka hålla dig över
vattenytan eller inte. Hur rättvist är det? Inte rättvist någonstans. Människor
behöver reagera innan det är försent. En död 3-åring ska inte få oss att
reagera. Om vi människor hade hjälpt varandra runtomkring i världen så hade
detta inte behövt ske. Om Aylan, hans familj och andra i deras situation hade
fått hjälp hemma i tid, så hade de inte behövt fly för att få det bättre,
speciellt inte till havs.
Om
de hade fått hjälp, så hade de inte behövt ta till åtgärder. De hade inte
behövt förlora sin son på det sättet… När jag kollar på en 3-åring nästa gång,
så tänker jag att det kunde vart du, Aylan. Du hade också sprungit omkring där
ute på lekplatsen, lycklig och orädd. Du förtjänade bättre, du förtjänade ett
liv fullt med kärlek. Din bror, din mamma och du förtjänade inte att dö på
grund av att din pappa behövde nya tänder, ert liv betydde så mycket mer än
det. Jag är ledsen för eran skull…
Vi
måste därför hjälpa människor, så snälla ni, tänk på vad ni har och vad andra
inte har. Det kunde vart ni som behövde fly för ett visst skäl. Vad hade ni då
velat ha mest av allt? Jag hade velat ha trygghet, det är vad jag vill ge
andra.
---------------------------------------
Aylan
Reaktionen man får när man ser en
bild på en tre-årig pojke liggandes på strandkanten med ansiktet emot
vattenytan är en väldigt stark reaktion om hur det kunde bli som det blev.
Bilden har under den senaste tiden väckt starka reaktioner och hamnat på
förstasidor på alla olika sorters tidningar. Aylans pappa Abdullah har uppgett
att både Aylans mor och bror drunknade i samma hav. Vi i Sverige skulle kunna
öppna upp för fler flyktingar att komma in i Sverige, visst hjälper det men det
blir svårt med tanke på de lagar, regler och de begränsade antal jobb som
finns. Effekten skulle kanske bli att vi själva hade behövt ”fly” utifrån
Sverige för att själva kunna leva det liv vi lever nu.
Jag skulle inte kunna tänka mig hur
fadern känner sig i dagsläget, det tror jag ingen kan även ifall någon har
någon som de förlorat av ålder eller sjukdomar. Att ha ett stadigt grepp runt
de man älskar och man vet att säkerheten är bättre än någonsin när man sitter i
en båt på väg till en garanterad säkerhet. Just i det läget så händer det som
inte får hända, att båten välter och man tappar det stadiga greppet runt sin
fru och sina två barn.
-----------------------------------
Aylan
Under
månader har miljontals människor flytt från konflikterna i Syrien. Familjer har
riskerat livet för att ens få en möjlighet att leva som vi. Många tar sig över
gränsen och in i Europa där de fastnar i tullar och på stationer. Men tyvärr är
det allt för många som inte ens kommer så långt. Var dag ser vi på nyheterna
hur människor förlorar sina liv i ett försök att ta sig över havet. Tusentals
människor som, om de har tur, kanske får våra sympatier.
Aylans
död chockade världen. Överallt höjs nu röster som kritiserar politikerna och
samhället för hur vi hanterar flyktingkrisen. Grekland har svårigheter att
hantera massorna, samtidigt som många länder bara ignorerar problemet.
Ingen
kan påstå att förlusten av ännu ett ungt liv inte är sorgligt. Ännu en människa
som inte gavs chansen att leva. Sorgen har spridit sig över Europa och många
väljer nu att hylla Aylan. Men ur all denna sorg har någonting annat vuxit
fram. En känsla som hela Europa nu har gemensamt: att det räcker nu.
Kanske
kommer våra barnbarn att läsa om Aylans död som ett startskott. En början på
ett nytt och öppet Europa, där alla är välkomna. Vad som än händer i framtiden
är en sak redan klar, Aylan dog som ett bevis på att allt inte står rätt
till.
-------------------------------------
Kära lilla pojke,
underbara ängel...
Hur kan vi låta detta ske? Människor dör som flugor och folk
bryr sig inte. Vi lever våra vanlig liv utan att ens ägna en tanke åt dem. Det
enda de kan tänka på är att överleva, ta sig till nästa land, ha mat för dagen.
Människosmugglare tjänar miljoner på dessa människor som inte behöver något
annat än hjälp. Hur många faller inte offer för detta, precis som Aylan
gjorde.
Ska en oskyldig
pojke behöva dö för att världen ska inse vilken katastrof detta är? Att en
oskyldig pojke dör är en för mycket. Jag hoppas verkligen att Aylan inte dog
förgäves, jag hoppas att folk inser hur illa det verkligen är, jag hoppas att
Aylan får stopp på detta. Folk måste inse att man inte flyr till något utan att
man flyr från något. Vi måste vara medmänniskor och kunna ställa upp för
varandra när andra är i behov av hjälp!
Aylan hade hela
livet framför sig och vem vet vad han hade kunnat åstadkomma. Jag är ledsen att
Aylan inte föddes i ett annat land, ett tryggt land. Aylan jag hoppas att du
inte dog förgäves. Jag hoppas att din död kommer att förändra. Förändra världen
till en bättre plats.
---------------------------------------
---------------------------------
Nu har det hänt igen, ännu en gång har en oskyldig själ
förlorat sitt liv i Medelhavets djupa vatten vars dramatiska död jag knappt kan
föreställa mig. Den här gången var det ett litet barn, Aylan. Förmodligen var
Aylan på flykt med hela sin familj. Förmodligen var de på väg till Europa.
Strävan efter fred, efter ett liv utan lidande och banala händelser var
anledningen till varför familjen begav sig ut på den farliga och ohumana resan
till Europa. Den slutade dock i ett fruktansvärt sjödrama.
En fråga som jag ofta ställer mig är hur förtvivlad måste man
vara för att kunna riskera ens familjs existens och sina barns liv? Det är en
fråga jag inte kan besvara eftersom jag aldrig har varit i den situationen, men
jag kan tänka mig att det krävs väldigt mycket mod och förtvivlan. Det är en
situation som ingen skall behöver uppleva.
En del har turen på sin sida och klarar sig över Medelhavet.
Dessa människor upplever hemska saker vars följder ofta är svåra depressioner.
Men målet med hela flykten är nått, nämligen frihet och fred.
Någonting som upprör mig väldigt mycket samt gör mig riktigt
ledsen är att det finns människor här i Sverige och resten av världen som har
något emot flyktingarna. De påstår att de bara kommer hit för att leva på
statens pengar, dessutom är det kriminella människor vars sysselsättning består
utav att stjäla cyklar, de kostar helt enkelt bara pengar menar vissa. I den
ena stunden sägs det att invandrarna bara lever på socialbidrag och inte ens
vill jobba, medans man i den andra stunden säger att dessa människor tar våra
jobb. Verkligheten säger dock att människorna, som kallar sig för realister och
inte rasister, ofta själva är samhällets utsatta som lever på skattepengar.
Hur mycket till exempel asylsökande än kostar eller ”förstör”
spelar ingen roll. Dessa människor flyr från kriget och döden, att de får skydd
i Sverige så att de överlever är för mig, och förhoppningsvis för er andra
viktigare än deras kostnad.
----------------------------------------
Snart är Aylan gårdagens nyheter
Idag kanske vi bryr oss om att en
treåring drunknade och blev uppspolad
på ett Italiens
strand. Men hur länge kommer vi att bry oss om det?
Hur lång tid tar det innan det blir
gårdagens nyheter och tills vi inte ens minns det längre?
Enda anledningen till att vi bryr
oss är för att det rörde oss, och då menar jag inte att det
påverkade oss mentalt, jag menar att det rörde oss fysiskt, Aylan spolades upp på en av
VÅRA stränder, inte på en av dem avlägsna stränderna nere i området runt Syrien, utan en
av våra stränder, i ett av de rika länderna, på en av våra stränder…
Men hur lång tid tar det innan man har
plockat bort Aylan ifrån vår strand? En dag? Då ligger
han inte längre på en av våra stränder, då betyder han lika mycket för oss som alla dem som
dör utanför våra landsgränser, där nere i syrienområdet. Ingenting.
--------------------------------------
Varför blev just Aylan så uppmärksammad?
Varför blev just Aylan så uppmärksammad?
Det är ju inte första gången folk försöker fly och dör. Det
är inte första gången någon drunknar och spolas upp på land.
Varför har vi inte uppmärksammat flyktingarna innan?
Varför uppmärksammade vi inte de andra 7 barnen som var i
samma båt?
Kommer detta bara blekna bort om några månader eller kommer
det stanna kvar?
Om det bleknar bort, kommer vi uppmärksamma det igen om det
upprepas?
Varför uppmärksammar man inte om någon vuxen flyter upp på
land?
Var det bara för att Aylan var ett barn?
Han är väl en vanlig människa precis som vi andra?
Vad utmärker honom från alla de andra flyktingar och
flyktingbarn som dött?
Är inte alla lika mycket värda enligt de mänskliga
rättigheterna?
Är ett barn helt plötsligt mer värt att uppmärksammas än en
vuxen?
Jag tycker självklart att vi ska hjälpa till och ta in
flyktingar. Varför ska inte de ha samma förutsättningar till ett bra, tryggt
och säkert liv?
Men samtidigt kan vi inte ta in hur många som helst. Det är
inte rättvist att ta in för många heller för vi kommer inte kunna ta hand om
alla och ge dem mat och boende. Vi ska ju självklart försöka enligt mig men
samtidigt har vi redan många utan boende, mat och tak över huvet. Borde vi inte
hjälpa dem först? Och sen ta in fler om vi har möjlighet att hjälpa.
------------------------------------
”To be
called a refugee is the opposite of
an insult: it is a badge of strength,
courage, and victory…”
Att behöva lämna ditt land på grund av krig ska ingen behöva
göra. Men ifall man måste göra det så måste vi i Europa faktiskt börja reagera.
Som jag ser det nu är det bara de frivilliga Europa länderna som faktiskt tar
emot flyktingar. Men det är fel, för att ens få vara med i EU så borde alla
länder ha skyldighet att ta emot flyktingar. Annars kommer snart vi som bor i
våra länder känna att vi är inte vårt land längre, vi är bara något annat lands
avlastningsplats dit flyktingar kommer för att resterande länder i Europa inte
har hjärta nog att faktiskt hjälpa de som behöver hjälp. Om EU hade haft en
sådan regel så kanske Aylan hade överlevt, flyktingar hade inte behövt resa så
långt för att komma till två länder som inte kommer kunna ta emot alla i
slutändan.
Kanske kan man hoppas på att Europa kommer reagera nu. Även
om det inte hjälper Aylan på något sätt nu så kanske en reaktion kan hjälpa
resterande flyktingar som kommer från Syrien och andra länder, så de inte
behöver möta samma tragiska öde som Aylan.
--------------------------------------
Aylan
Medan vi sitter här hemma, utan bekymmer och med mer än vad
vi egentligen behöver flyter en liten kille upp på stranden i Turkiet. En liten
kille på 3 år som egentligen skulle komma hit till oss i Sverige. Till det
trygga, bortskämda land där barn och tonåringar klagar för att de inte har den
senaste mobilen, eller för att de bara fick en dator i julklapp och inte den
där nya coola tv:n också.
Killen hette Aylan och nu när vi i lilla landet lagom har
fått höra om den här tragiska händelsen så är det ju självklart att vi ska
uppdatera Facebook och säga hur synd vi tycker om honom så att våra vänner kan
se vilka underbart empatiska människor vi är fast vi egentligen inte bryr oss.
I alla fall inte tillräckligt. ”Det påverkar ju inte mig så varför ska jag bry
mig?” hör man i klassen när vi fått uppgiften. Förlåt Aylan, för att våra
medmänniskor saknar empati och för att du inte fick bli mer än 3 år gammal.
Förlåt för att du föddes i helt fel land vid helt fel
tillfälle. Förlåt för att du inte fick komma hit och känna på hur det är att
kunna sitta bekymmerslös och bortskämd.
Förlåt för att du inte fick leva.
------------------------------------------
Du sover och han får huvudet sprängt
Idag, den 8 september 2015, finns
det 7.4 miljarder människor på vår jord. Tekniken och
samhället har utvecklats och vi har lärt oss att ta hand om varandra.
Det är vad vi intalar oss
själva i alla fall. För att även om vi mår bra och kan ta hand om oss själva är det just nu flera
miljoner människor på flykt. De flyr från krig, från deras mardrömmar som också är deras
verkligheter. Många kommer idag från Syrien och försöker överleva, de kämpar för deras
familjers liv, föräldrar kämpar för att rädda sina barn för att kunna ge dem en framtid,
varken
en stabil eller en ljus, men en
framtid.
Aylan var tre år, han klarade inte sig. Han var
bara ett barn och han drunknade i Medelhavet
när han och hans familj flydde, han hittades senare på en strand någonstans i Turkiet. Det
kanske var den stranden där du var på en 20 000 kronors solsemester.
Vi läser om det varje
dag och vi har börjat reagera. Vi har börjat dela det på sociala medier och försökt sprida det
så gott vi kan. Men det räcker inte. Vi måste hjälpa dem som behöver, vi har mer än vad vi
behöver. Vi har mycket mer än vad Aylans pappa någonsin kommer att ha. Han förlorade
hela sitt liv.
Jag hör att folk redan har börjat prata om att detta snart
kommer att vara över, att vi kommer
sluta prata om det och sluta med
delningar på Facebook. Att folk redan har börjat förlorat all
medkänsla som fanns i dem och börjat göra skämtbilder med Aylan, som om det
vore roligt
eller acceptabelt. Hade de gjort
samma sak om det var deras lillebror eller lillasyster? Om
det var deras barn eller kusin?
Hur fan kan vi vara emot flyktingar som kommer hit när de
har offrat allt de äger, deras hem och deras liv bara
för att kunna uppleva något av en
framtid?
Vi jobbar och vi får studiebidrag, vi har mat och
vatten och vi har på oss nytvättade kläder
varje dag. Vi går i skolan och tränar olika sporter. Vi kan väl ge en liten del av allt vi har,
för
vi har så mycket mer än vad de någonsin kommer få tillbaka. För varje sekund som vi tvekar
på om vi ska hjälpa dem eller skita i
det, dör människor. Varje gång vi frågar oss själva om
det är värt att swisha 150 kr till Radiohjälpen är det ett litet barn som drunknar
eller får ett
vapen riktat mot sitt huvud. Det är vår plikt att hjälpa, ge och välkomna dem till oss med
öppna armar. Vi ska låta dem ta del av vårt samhälle och vi ska låta dem VARA en del av
det.
Du som läser detta sover på nätterna, du sover antagligen mellan fem och tio timmar varje
natt, samtidigt som du sover i
din sköna säng, flyr folk för sina liv. De simmar i haven, de
gömmer sig för beväpnade soldater och de får uppleva saker som är värre än dina värsta
mardrömmar. Därför måste vi vakna nu, vi måste vakna nu och inse att din
tanke på helvetet
är deras vardag, att de är människor precis som vi och att de förtjänar så mycket mer i livet
än att som treåringar bli uppspolade på en strand. Vi, som är alla runt omkring, pensionärer,
barn, kvinnor och män måste ta tag i detta nu, vi måste sätta in oss i deras situation och
inse
allvaret som sker i världen. “Du ska inte dör för våra synder. Den
lilla underbara
kroppen ska
skutta omkring och busa. Hur kan vi göra detta ogjort
Aylan? Hur ska vi
tvätta bort blodet
från våra händer Aylan? Hur
lever vi med skammen Aylan?” Ali
Lou
Emina
Bosno Na13B
---------------------------------
Flyktingkatastrofen
Tusentals människor är på flykt för att
hitta en säkrare plats att bo på, en säkrare plats för deras barn att växa upp
på. Tusentals människor tvingas lämna allt de äger och ge sig av. De transporteras
alldeles för tätt hoptryckta i trånga lastbilar och båtar och många av dem dör
innan de ens kommer fram. De som överlever blir inte särskilt bra behandlade
när de väl kommer fram till det nya landet. Ofta får de inte tillåtelse att
stanna och ibland blir de inte ens insläppta i landet. Jag undrar hur vi kan
låta sådant här hända?
Jag tror inte att någon av oss skulle
kunna förstå vilka hemska saker dessa människor upplever. Vi kan inte förstå
hur det är att spendera dagar på någon av dessa lastbilar eller båtar, hur det
känns att kämpa för sitt liv ute på medelhavet, eller se sin familj drunkna och
flyta upp på en strand. En strand som någon av de stränder vi åker på semester
till för att sola och bada. Det är verkligen inte rätt.
Att flyktingarna blir så uppmärksammade
just nu, efter att den 3-åriga pojken Aylan hittats drunknad på en strand är
självklart bra, att folk reagerar och gör något. Men samtidigt känner jag att
det borde ha hänt för länge sedan, att det inte skulle krävas att en 3-åring
dog på en strand vid medelhavet för att man ska inse vad som händer och
reagera. Det är folk som flyr hela tiden, och så har det varit länge. Vi borde
ha reagerat och hjälpt till tidigare.
Vi som har så mycket mer än vi behöver,
kan och borde göra något för att hjälpa världens flyktingar. Det behöver inte
vara mycket, bara det är något. Gör alla något litet, blir det till slut något
stort av det. T.ex. kan du skänka 100 kronor istället för att köpa det där som
du egentligen inte behöver. 100 kronor som ger en flykting medicin, mat, vatten
eller något annat livsviktigt. De 100 kronorna blir så mycket mer värda när de
kan bidra till att rädda fler liv och hjälpa fler flyktingar, än när du köper
något som i jämförelse är helt onödigt.
-------------------------
Aylan
Ingen förtjänar att dö som barn. Alla borde få chansen
att få uppfylla sina drömmar i livet. Ingen ska behöva fly för sitt liv från
sitt hemland. Men för att göra det bästa av situationen vi är i måste vi börja
samarbeta. Vi måste ta emot alla flyktingar med öppna armar och ge dem en ny
och säker framtid.
Samarbete innebär att alla hjälper till och att alla gör
så gott man kan. Det är inte rätt att länder som är medlemmar i EU ska få
chansen att smyga undan och inte hjälpa till med katastrofen som föregår just
nu. Länder som är medlemmar i EU och vägrar ta emot flyktingar borde även få
sitt bidrag indraget. Det funkar inte att vara själviska och bara tänka på sig
själva när över 10 miljoner människor är på flykt och behöver hjälp att
överleva. Alla måste vakna och inse att det är massa människor som dör varje
dag och vi måste ändra på det nu.
Aylan borde ha fått gå i skola, fått arbeta och fått
gå i pension. Han missade så mycket i livet som vi i Sverige nästan alltid ser som
en självklarhet. Aylan hade otur, men han fick oss att vakna. Det finns
fortfarande massa barn på flykt som vi måste hjälpa nu, idag, en annan dag kan
vara för sent.
Anonym
-------------------------
Oglömsbara Aylan
Jag vet inte om det hjälper att vi ska skriva mängder med
texter om den oskyldiga barnen som nu har tagit en stor plats i medier. Livet
är inte rätt viss och värden kan inte se den rätta eller fela innan de se en så
hemsk händelse.
Man måste vakna tidigare och se på värden från allas sida man
ska kunna definiera rätt och fel innan att nån ska offra sig för att människor
ska öppna sina ögon och se att hur besvärligt vissa människor kan ha i sina
liv.
Jag lider att se på den orätt vissa världen att ingen bryr
som andra, jag tycker att man ska inte generalisera alla å samma sätt, det kan
inte vara barnens fel att de är födda i ett land så kallas för terrorist land.
Jag tycker synd om de barnen som växer upp i ett samhälle som
de har inga rättigheter och inga trygghet som de ska kunna uppnå sina mål i
livet på den bästa sättet de ska vara
den unga kraften i samhälle som kan
utveckla saker och ting i samhälle stället att behöva fly från sitt boende för
att kunna leva i ett nytt samhälle.
---------------------------
Aylan
Om inte havet var tryggare än
landet så hade inte Aylan lämnat oss idag. Han hade säkert lekt med sina
kompisar just nu. Om inte ISIS hade kastat ut honom så hade han kunnat uppleva
sina drömmar. Han var ingen flykting, han var bara en tre åring som alla andra
i sin ålder. Det är sorligt att få se såna här saker idag. En ängel har lämnat
var värld för att komma närmare sin gud. Hela världen lider men ändå så händer
ingenting.
-----------------------
